Så tacksam för att läkaren hörsammade mitt önskemål om att få skjuta på första behandlingen till efter påskhelgen. Nu fick jag den långhelgen i lugn och ro med familjen innan cirkusen drar igång – precis som jag planerat.
Jag har insett hur viktigt det är för mig att i så stor utsträckning som möjligt ha kontroll över de bitar jag kan kontrollera. Redan innan jag träffade läkaren hade jag bestämt mig för att jag verkligen ville vänta med behandlingarna tills efter påskhelgen. Jag hade en plan. Och tack vare att det blev som jag planerat så ligger jag nu mentalt i fas med mig själv och känner mig redo att sätta igång.
Och det är (förstås!) inte bara första behandlingsdagen jag planerat för. Jag har en plan för kosten; en annan för fysisk aktivitet; en tredje för mental träning; en fjärde för… ja, ni fattar!
Det finns inga rätt eller fel när det gäller hur man väljer att hantera sin cancerresa. Det här är mitt sätt. För mig faller det sig helt naturligt att göra det hela till ett projekt, det bara blir så. Och den forne projektledaren i mig går automatiskt all in. Jag tar del av min journal, läser på och sätter mig in i saker och ting. Allt för att kunna ställa relevanta frågor och få en bättre förståelse för att kunna fatta kloka beslut. När jag planerar håller jag tankarna sysselsatta med något kreativt som ger energi. Hela situationen blir konstruktivt istället för destruktivt.
Just nu känner jag att jag har kontroll på läget. Efter behandlingen imorgon kan det kännas helt annorlunda och det är jag fullt medveten om. Men då tar vi det då. Min viktigaste uppgift som projektledare blir att lyssna inåt och vara lyhörd för vad min kropp och mitt sinne behöver i stunden. Kanske visar det sig att inte alla mina planer går att genomföra men vad gör väl det egentligen? Då har de i alla fall gjort mig gott under tiden jag skapat dem. Och den kunskap de fört med sig har definitivt gjort mig så mycket mer motiverad att göra allt jag kan för att den här resan ska bli så positiv som möjligt – trots allt.
Utmaningarnas år 