Trött. Så trött. Nu är jag där igen. Där jag befann mig dagarna innan operationen. Känner en inre trötthet och nedstämdhet. Jag märker inte när tillståndet är på väg – plötsligt är jag bara där. Det kostar förmodligen mer mental energi än vad jag förstår att hantera allt som behöver hanteras. Så det är väl tur att systemet ser till att hantera det genom att helt enkelt ”koppla ner” mig.
If you have the so-called blues, you might feel sad or tearful, want to spend time by yourself, and lack your usual energy or motivation.
https://www.healthline.com/health/feeling-blue
Sen tror jag att det är en slags överlevnadsinstinkt. Det känns som att mitt mentala system gått in i en förberedelsefas för att göra mig redo. Jag sover mycket. Vilar i mitt inre. Orkar inte lägga energi på nonsenskonversationer eller triviala skämt.
Jag förstår att jag inte är någon muntergök att ha omkring sig dessa dagar. Men det är som det är. Det är inte särskilt muntert att befinna sig där jag är heller. Även om jag på något underligt sätt också tycker att det är intressant (obs! inte roligt) att observera vad som händer.
Och även om jag har ett fantastiskt nätverk med underbara människor omkring mig… och fastän vi säger att vi gör den här resan tillsammans… så måste jag gå igenom och hantera behandlingen och biverkningarna helt på egen hand. Jag gissar att det inte alltid kommer att bli så lätt för andra. Att tvingas vara med men ändå att stå på sidan om.
Men om det är lite tungt när bluesen infinner sig så är det desto härligare att uppleva när den släpper greppet. Det fick jag uppleva ett par dagar efter operationen. Helt plötsligt kände jag igen mig själv igen. Den inre positiva energin som jag är van att känna; skrattet och glädjen var tillbaka! Och jag förväntar mig inget annat den här gången heller.
Utmaningarnas år 