På onsdag är det dags, då kommer sköterskorna att stå redo för att skjuta i mig den första dosen cellgifter.
Det är en märklig känsla. Att å ena sidan vara så medveten om cytostatikans många biverkningar och å andra sidan ändå inte ha en aning om vad som kommer att hända eller hur det kommer att kännas. Cytostatikaresan är så individuell.
Känslan just nu är att jag står inför någon slags matrixupplevelse. Jag har redan tackat ja till det röda pillret genom att tacka ja till den erbjudna behandlingen. Och på onsdag ska jag ta det. Eller okay, inget piller då. EC 90 i flytande form står det på min intravenösmeny.
En PICC-line sätts på plats och sen är det dags för take off. Då finns det liksom ingen återvändo… Jag blir ett slagfält där EC 90-soldaterna kommer att föra ett krig som jag inte kommer att ha någon kontroll över. Det enda jag kan göra är att vänta och se vad som händer och försöka hantera det efter bästa förmåga.
Det är gruvsamt att tappa kontrollen. Men det finns en viss spänning i det också. Jo, det är sant, jag känner faktiskt så. Jag kommer att vara med om något jag inte varit med om tidigare. Det ska bli intressant att se hur jag hanterar situationen. Jag kommer att lära mig nya saker om mig själv, få nya insikter och kunskaper. Det känns skönt att ha förmågan att, på riktigt, stundvis känna så.
Utmaningarnas år 